Dags för SM

Jag tänkte ge mig på lite önsketänkande när det gäller SM (och då menar jag förstås riktiga SM, inte det som jag och andra heltidsarbetande karriärister, föräldrar, fegisar, talanglösa eller bekväma ska ägna oss åt nästa helg i Hälsingeskogarna).

Först och främst är det ädelt att arrangören bestämde sig för att starta loppet inne i Götene och låter cyklisterna köra några mil innan det är dags att ta sig up för Kinnekulle. På så vis hålls SM drömmen och vid liv lite längre för samtliga och möjligheten att sola sig i stjärnglansen förlängs. (Det är naturligtvis även kul att loppet inte startar och har målgång i Hällekis utan att cykelsporten visar upp sig i våra svenska storstäder!?) För när det sedan kommer att börja köras kommer de flesta ha gjort sitt. Då hoppas jag att det har gått iväg en utbrytning innehållandes ett gäng proffs som inte är så starka på att åka uppför tillsammans med Albing, Rosin, Wangel, Svensson eller någon annan från Valhall. På så vis ökar mina klubbkompisars chans att kunna slita sig med i backen.

Sen hoppas jag (hoppas och hoppas förresten, det klart att jag vill att någon av min kompisar ska vinna SM, jag hoppas på att vinna på Måltipset också, men jag spelar inte). Att detta gäng bli upphunna av Kekke, Larsson, Gotland samt några från Capinordic med några varv kvar. Capinordickillarna får kompensera sin aningen lägre fysiska förmåga genom ett numerärt övertag. I gruppen blir det såklart en hel del rävspel blandat med stenhård attackcykling och tillslut kommer Fredrik Eriksson loss. Han håller undan drygt ett varv ute på Kinnekulle. I jakten på honom får Stevenson en fin resa bakom de som jagar. Sista gången i backen attackerar Larsson eller Lövqvist, Stevenson klarar inte att gå med och på sista branta knäppan i backen blir Fredrik upphunnen och passerad.

Fredrik fortsätter att jaga i nedförsbacken utan att ta in något och nere på platten blir han upphunnen av de andra tre. Det tar ett tag innan jakten kommer igång på riktigt, Capinordic är ju två så de andra tittar på dem, medans de vill att Pro Tour killarna ska ta ansvaret. Jakten kommer igång tillslut och stundtals jobbar de fyra bra ihop. Avståndet upp till sololedaren pendlar mellan 15-25 sekunder beroende på hur bra samarbetet är. Tillslut attackerar Kekke och han får med sig Fredrik Eriksson. De håller undan tills det är två kilometer kvar då de andra två kommer ikapp. Stevensson kontrar direkt men får inget utrymme. Den sista kilometern är ett enda mjölksyrevakuum, även för den ensamme ledaren vars ben är helt fyrkantiga och tidsavståndet äts snabbt upp. Ska han klara det undrar alla och Vacchi som speaker är i extas. Ett fåtal hundra meter kvar. Det är klart, han gör det. Vinstmarginalen blir tillslut fyra sekunder före sin kollega som också ställer upp i Touren, och trea blir Stevensson.

Vem vann då undrar du säkert? Det kvittar säger jag, huvudsaken är att vi får se den svenska mästartröjan långt framme i Touren. Antingen i bergen med bröderna Schleck, Cancellara, Voigt mfl i släptåg eller i slutet av etapperna när det drar ihop sig till spurt med Cavendish några rullar längre ner.

Hur gick det där bakom då? Jo, min klubbkompisar blir såklart tillslut ifrånåkta av sina proffessionella utbrytarkompisar. De blir även upphunna av de flesta övriga heltidsåkarna som legat bakom dem. Men de lyckas hålla undan för de allra flesta "vanliga", elitcyklister som missat morgonutbytningen. Slutresultatet blir topp 25.

Vad tror ni?

/Oscar