Tisdagslycka

Det har känts som det regnat i flera veckor, men lagom till tisdagens fartpass så slutade det och det bjöds på solsken. Eftersom det inte var särskilt varmt men jag tyckte att det skulle vara kul att cykla utan knävärmare någon gång denna sommar så kletade jag på ett redigt lager med mitt varmaste linement på benen. En lyx jag aldrig unnar mig på träning annars. Men är det var liksom ett sätt för mig att fira att det blivit sommar.

Det var säkert 40 stycken som dök upp på slussen för att tampas med varandra runt Bornsjön. Det gick lugnt och sansat ut till Botkyrka kyrka, men där brakade det loss, farten drogs upp och attackerna satte igång. Min plan var att köra på i den första kuperade delen inne i skogen, försöka överleva i ute på mittenpartiet över fälten för att sedan köra allt jag hade i backarna tillbaka upp till Botkyrka kyrka.

Turen blev precis så hård som jag hade hoppas på. Jag pendlade mellan ljusrött och mörkrött mest hela tiden och jag lyckades press upp pulsen i 98% av mitt max. (Nu ska det väl sägas att jag inte vet vad mitt max är, men jag har mina aningar). Årshögsta blev det i alla fall.

Denna toppnotering skedde i sista slakmotan upp mot Botkyrka kyrka, där det var "mål" och rullande återsamlig. Jag satt på andra rulle bakom den överjävlige Gustaf Wangel och tänkte att detta läge är bra... Wangel kommer inte att bry sig i spurten utan han kommer att köra på stenhård hela vägen fram, så jag behöver bara följa med tills det är dags. Bara och bara? Jag låg naturligtvis på mörkrött, och när vägen svänger vänster och jag ser hur lång det är kvar får jag en mental kalldusch och dör nästan. Men bara nästan. Nådastöden kommer när Wangel efter ett tag till ökar farten ytterligare från spets. Jag tappar hans hjul och totaldör, och vips är alla i tätklungan förbi mig och försvinner uppför backen.

Jag har knappt styrfart. Tack vare det lyckas jag få ner pulsen till mer normal nivå och efter ett tag försvinner tillräcklig mycket mjölksyra för att jag ska lyckas ta mig ikapp den "rullande återsamlingen" och när jag sitter säkert på sista rullen känner jag lyckan. Lyckan över att ha fått cykla i kortbyxor igen, lyckan över att ha varit totalt slut, och lyckan över att slippa cykla hem själv den sista timmen.

Ännu lyckligare blev jag att jag han hem i lagom tid för att vara med och natta Mille.

/Oscar